Om man har hjälpt någon – så har man inte levt förgäves”. Jag var på besök hos Pirkko Lahti och bad om råd för att hjälpa sin nästa och för dem som är intresserade av frivillighetverksamhet.

Pirkko Lahti är filosofie licentiat, psykoterapeut och psykolog, och har gjort ett långt och betydande dagsverk inom mental hälsa som verksamhetsledare vid Föreningen för mental hälsa (fi. Mielenterveysseura).

De elva åren som följde efter pensioneringen fortlöpte för Lahti långt i samma tecken som hennes arbetskarriär. Nu, som 76-åring, är Lahti på väg att avsäga sig vissa förtroendeuppdrag, men föreläser fortfarande och deltar i mången frivilligverksamhet.

Jag är en tyst hjälpare. Jag kan dagligen ”dejourera” ca. tio människors situation. Det kallar jag inte för frivilligarbete, men visst gör jag egentligt frivilligarbete dessutom. I mina framträdanden har jag ofta refererat Helen Kellers tanke ”Om man har hjälpt någon – så har man inte levt förgäves”. Till mänsklighet hör att uppmärksamma en annan människa och vid behov hjälpa. I Finland finns hjälpbehovet främst för att befolkningen av åldringar ökar. Det behövs händer och fötter. Det behövs hjärta.

Vad är det viktigaste, vad borde hjälparen beakta i sin verksamhet?

En som hjälper får aldrig vänta sig ett tack för gott arbete eller försätta den hjälpbehövande i en beroendeställning. Tacksamhetsskulden sliter den som blir hjälpt och blir liksom en skuld. Det är en konst att kunna hjälpa utan att märkas.

Som frivillig verkade du också i ”Käpyrinne” där ni bl.a. kom med idéer och förverkligade ett samhälleligt trädgårdsinitiativ. Kan du berätta om det här kreativa projektet som exempel för andra gröntummar som snart påbörjar sin planering för vårens och sommarens aktiviteter.

Det har saknats en trädgård till Käpyrinne servicehem. Jag hade en möjlighet att föreslå detta som objekt för en donation på 7000 euro. Dessutom lovade jag att ”göra” trädgården. Jag tiggde till ytterligare 3000 euro, och med pengarna och flera trädgårdsdonationer fick vi till stånd en sinnes- och traditionsträdgård.

Pirkko Lahti berättar att det blev tre frivilligtalkon med mycket människor. I trädgården finns ett lusthus samt svart-, röd- och grönvinbärsbuskar, hallon, jordgubbar och örter att äta. Det finns också äppelträd och mycket perenner. Idegranar omgärdar lusthuset och sopbehållarna täcktes bakom tujor. Då trädgården blev färdig firades det med ett hattjippo senaste augusti.

Till råga på allt skrev Lahti nyligen med det även pensionerade undervisningsrådet, Ulla Nurminen, en intervjubok ”Satavuotiaiden kädenjälkiä” (Docendo 2017, fritt övers. Hundraåringars handavtryck) som en hedersbetygelse för de hundraåringar som levt i Finland år 2017.

100-åringarna i Finland är anspråkslösa. De kommer väldigt ofta från ett hem med 5–9 personer i ett rum, lite mat, man jobbade sedan liten och i själva verket sköttes de som barn på ”arbetsplatsen”. De flesta hade gått en fyraårig rotationsskola.

Enligt Lahti var ungdomens stora målsättning att få jobb och försörja sig själv. Sedan kom familj och barn och arbetandet fortsatte.

Alla har rört sig mycket till fots och varit mycket utomhus, vilket antagligen är orsaken till ett långt liv. Ett regelbundet liv, en medveten strävan till ett måttligt vardagsliv bar upp alla.

Då jag lämnade Pirkkos arbetsrum, tacksam för pratstunden, märkte jag mig nynna med Veikko Lavis ord ”Jokainen ihminen on laulun arvoinen, jokainen elämä on tärkeä…” (fri övers. Varje människa är värd en sång, varje liv är viktigt..)

Arto Manninen

Ytterligare information på finska: www.kapyrinne.fi och http://www.scoop.it/t/iloaarkeen-pysäkit, eller via telefon till projektkoordinator Mervi Leivo 040 129 9953. Iloa Arkeen -pysäkit (fri övers. Glädje till vardagen -hållplatserna) är kostnadsfria verksamhetsplatser med låg tröskel baserade på frivilligverksamhet på sex orter. Samarbetspartner är Vallis medlemssamfund samt lokalföreningar i ”Kotien puolesta” (fri övers. För Hemmen).