I den här bloggen är frivilligarbetet ute med stora känslor, men en frivilligkoordinators jobb är att vara förnuftig.
Jag har i knappa två år arbetat vid riksomfattande Äimä rf (“Äidit irti synnytysmasennuksesta” fritt övers. Mödrar loss från födseldepression) som koordinator för frivilligarbete och kommunikation. Våra frivilligarbetare är till största delen kamratmödrar, dvs. de har själva erfarit antingen en graviditetsdepression, depression efter födseln eller en sällsynt barnsängspsykos och klarat sin sjukdom så att de orkar stöda andra. De deltar alla med stor känsla, sitt hjärteblod, och då blir det alldeles speciellt underbart att leda dem.
Jag är själv en av kamratmödrarna i Äimä, och de två åren som arbetstagare har inneburit att växa både som människa och som arbetstagare. Jag bör och får ha känslor, känna glädje och även sorg i mitt arbete. Men man skall hålla huvudet kallt när det händer på fältet. Det är nu inte alltid så väldigt dramatiskt, men nog ibland, för depression kan som värst vara en ytterst sönderslitande, t.o.m. dödlig sjukdom. Situationerna är ibland tragiska och de kan också komma till min vetskap – såklart, och det är också meningen så att inte kamratmodern blir ensam med saken. Kamratmodern kan behöva handledning, och för mig kan det vara dagens och hela veckans viktigaste arbetsuppgift att ordna henne till en handledare.
Alla våra kamratstödsmödrar vill hjälpa mammor som går igenom samma vad de själva har upplevt. Kamratmödrarna har ett brinnande hjärta och händer vilka de erbjuder till hjälp. Någon hjälper till med en sak, t.ex. att svara i kamratstödstelefonen, en annan kan vara både gruppledare, konfidentiell stödmamma och chat-mamma. I deras arbete är det frågan om att mötas, lyssna, bli hörd, likhet och olikhet. I en av livets kanske svåraste stunder, i en sjukdom som inte borde ha kommit till mig.
Vi har tre arbetstagare och för tillfället 50 kamratmödrar. Största delen av dem kontaktar själv Äimä. Rekryteringen är ibland utmanande eftersom föreningen är riksomfattande. Huvudorten för Äimä är Helsingfors, och en blivande stödmamma kan vara fast från Uleåborg. Det betyder att jag inte kan träffa henne ansikte mot ansikte förrän vi någon gång träffas på ett skolningsveckoslut. En av mina viktigaste uppgifter är att ta reda på ifall mamman har tillfrisknat tillräckligt för att bli kamratmamma och göra mentalvårdsarbete. Jag försöker tänka rationellt, vara kritisk och medveten, men det viktigaste av allt är intuitionen. Samt att läsa mellan raderna. Mamman kan också komma med senare, när det egna livet är under kontroll. Så ibland tar vi oss en funderare.
Det är sju år sedan jag själv blev stödmamma på Äimä. Såklart ville jag ivrigt hjälpa, men också berätta min egen historia och få den godkänd. Jag ville jämföra min berättelse med andras och få någon slags ro. Och det fick jag. Jag svarade i telefon, gav råd, lyssnade, tröstade. Kamratmödrarnas uppgift är att ge tro och hopp. Och visst är kärleken med där, varför skulle den inte vara?
Alla våra kamratmödrar känner att de gör ett frivilligarbete av djup betydelse. Jag känner också av meningsfullheten fastän jag bara knackar på min maskin dagarna i ända, knogar med annonser, notiser, delar på ziljoner e-post och telefonsamtal med kamratmödrar. Vi alla förbättrar världen. Vi gör det tillsammans.
Leena Honkavaara
koordinator för frivilligarbete och kommunikation
Äidit irti synnytysmasennuksesta Äimä ry
Skribenten studerar som bäst ledarskap för frivilligverksamhet i den öppna yrkeshögskolan vid Humak (fritt övers. Humanistiska yrkeshögskolan)